CENTRALSTIMULERANDE MEDE  

I gruppen av centralstimulerande medel finns en rad olika droger. Gemensamt för drogerna är att de är så kallade ”uppåttjack”. Dessa stimulerar missbrukarens psyke och framkallar ett välbehag som människor inte kan känna på något annat sätt än just med kemiskt framställda medel. Centralstimulerande medel används dock i sjukvården, men där doseringen är betydligt mindre än en missbrukardos. Vid medicinsk behandling till ADHD-patienter är doseringen 50 – 100 gånger lägre än en normal missbrukardos. Amfetamin: (Syntetisk substans) Ett vitt till gulvitt pulver, ibland brunt till svart, som kan intas på flera olika sätt. Förekommer även i tablettform. Det kan sväljas som pulver inrullat i hushållspapper eller cigarettpapper, upplösas av saliven direkt i munnen (mycket illasmakande) eller i en så kallad ”amfetamingrogg” där man blandar det med vatten, alkohol eller något annat drickbart. Amfetamin är vattenlösligt och kan även injiceras med kanyler och sprutor etc. eller tas analt och vaginalt där det tas upp av kroppens slemhinnor. Missbrukare av amfetamin startar oftast med att svälja eller snusa upp i näsan (”snorta”) preparatet men då enbart 40-60 procent av ämnet går ut i blodet blir det både billigare och bättre effekt av att injicera. Amfetamin framkallar ett oerhört välbehag för missbrukaren inledningsvis och ruset kan sitta i under flera dygn de första gångerna. Efter ett långt missbruk handlar det snarare om tiotals minuter då missbrukaren kan fungera som en normal människa utan paranoia och kraftig reaktiv ångest. Kat el, Khat: En centralstimulerande drog som kommer från plantan Catha endulis. Till skillnad från övriga centralstimulerande droger är Kat en helt naturligt framställd drog precis som cannabis. Missbrukare tuggar bladen från plantan och framkallar på så sätt ett rus. Missbruket är mest utbrett i östra Afrika, men importen av Kat har under senare år ökat kraftigt i Sverige. Missbrukare får i samband med missbrukande av drogen dricka väldigt mycket eftersom Kat framkallar en oerhörd törst under missbruk. Kat är östra Afrikas svar på gamla Kinas opiummissbruk. Vänner och bekanta träffas under några timmar, tuggar (eller lagrar som det kallas) och dricker the.   Tecken: De främsta tecknen på missbruk av centralstimulerande medel är tyvärr oftast även de skador som missbrukaren får. Rastlöshet och ett kroniskt tuggande med kraftigt spända käkar kan vara tecken på missbruk. Den påtände pratar mycket och osammanhängande, liksom svänger mellan olika ämnen utan avslut. Kroppens muskler blir mycket spända och rörelser snabba och ryckiga (s.k. pundning). Även muskelkramper förekommer. Pupillerna blir även onormalt stora under påverkan av dessa preparat. Pupillen reagerar inte heller normalt på ljus, svårigheter med att sluta ögonen och blunda är vanligt. En påtänd på centralstimulerande får en förhöjd kroppstemperatur och svettas därför onormalt mycket till extremt mycket utan fysisk ansträngning. Hjärtverksamheten (pulsen) är även den onormalt snabb. Huden rodnar och kan bli röd till lilaaktig. Muntorrhet och notoriskt smackande är vanligt.  

Skador: De vanligaste skadorna är psykiska störningar som paranoia (förföljelsemani), reaktiv ångest, vanföreställningar och djup depression med allvarliga psykoser för dessa missbrukare. Skador på tandemaljen (som kan spricka), samt försämrad allmän hygien är ofta vanliga. Sammandragningen av kroppens blodkärl och den höga pulsen gör att risken för blödningar i hjärnan är vanliga. Stroke och hjärnblödning är därför en mycket vanlig dödsorsak för missbrukare av centralstimulerande medel. Även tillstånd med kraftiga kramper som inte går att kontrollera på grund av spändheten i musklerna och den höga kroppstemperaturen är vanliga (jmf. feberkramper). För missbrukare som injicerar finns även risken att få HIV som utvecklar AIDS och Hepatit-C (den formen av gulsot som inte går att bota), i folkmun kallad knarkargulsot samt andra sjukdomar som smittar genom blod.

Narkotika indelas i olika kategorier på två skilda plan, dels beroende av härstamning och dels av hur de påverkar kroppen. Avseende härstamning indelas de i Naturliga- respektive Syntetiska droger och när det gäller deras verkan finns det flera kategorier bland vilka vi i föreliggande arbete behandlar följande:

• Cannabis

• Centralstimulerande medel

• Hallucinogener

• Opiater

Naturliga narkotika:

Allt det som utvinns ur naturliga växter som innehåller narkotiska ämnen räknas till gruppen naturliga narkotika. Växterna kan vara vilda eller odlade. Exempel på det är: kat, opievallmo, koka och indisk hampa.

Preparerade narkotika:

Från början är det naturliga medel som har utvunnits ur växter som innehåller narkotiska ämnen, men som sedan har preparerats industriellt genom kemiska processer. Exempel på dessa är: morfin, heroin och kokain.

Syntetiska narkotika:

Syntetiska droger innehåller inga naturmedel, utan det är preparat tillverkade av kemiska ämnen på fabriker. Ändå har de egenskaper jämförbara med dem som naturliga droger har. Framförallt att de är beroendeframkallande. Bland dessa preparat finns det sådana som stimulerar nervsystem, och de som inger hallucinationer.

Vad är beroendeframkallande?

Ämnen som vid intag överanstränger kroppen och påverkar centrala nervsystem så att man blir slapp och slö.

Acoxicodon:

En komposit tillverkad genom kemisk bearbetning av kodein. Ökat intag av preparatet är vanebildande och beroendeframkallande precis som morfinet. Många föredrar att använda detta medel istället för andra narkotiska preparat och lugnande medel, på grund av att det är billigare än de flesta

Amfetamin:

Amfetamin är ett vitt pulver som framställdes först år 1887. Det kan ätas som tabletter eller kapslar, sniffas drickas eller injiceras. På 1930-talet användes det som medicin mot bland annat förkylningar. Under andra världskriget gavs amfetamin till soldater för att de skulle orka mer. Efter kriget fanns det mycket amfetamin kvar i de militära lagren. Därför såldes det till civila bland annat som bantningsmedel.

Amfetamin tillverkas numera illegalt mest i Nederländerna, Storbritannien, Polen, Tyskland och Danmark

Amfetamin: (Syntetisk substans) Ett vitt till gulvitt pulver, ibland brunt till svart, som kan intas på flera olika sätt. Förekommer även i tablettform. Det kan sväljas som pulver inrullat i hushållspapper eller cigarettpapper, upplösas av saliven direkt i munnen (mycket illasmakande) eller i en så kallad ”amfetamingrogg” där man blandar det med vatten, alkohol eller något annat drickbart. Amfetamin är vattenlösligt och kan även injiceras med kanyler och sprutor etc. eller tas analt och vaginalt där det tas upp av kroppens slemhinnor. Missbrukare av amfetamin startar oftast med att svälja eller snusa upp i näsan (”snorta”) preparatet men då enbart 40-60 procent av ämnet går ut i blodet blir det både billigare och bättre effekt av att injicera. Amfetamin framkallar ett oerhört välbehag för missbrukaren inledningsvis och ruset kan sitta i under flera dygn de första gångerna. Efter ett långt missbruk handlar det snarare om tiotals minuter då missbrukaren kan fungera som en normal människa utan paranoia och kraftig reaktiv ångest.Kokain: Erythrxylon

Först blev Kokabusken känd i Sydamerika; i Peru, Bolivia och delar av Colombia och Chile. Sedan spreds odlingen av växten till delar av Sydostasien som Sumatra, Sri Lanka och Indonesien. Märk väl att dessa områden har hela Stilla havet mellan sig och Sydamerika som är kokans ursprungsland.

Det har varit en tradition bland ursprungsbefolkningen, indianerna, att tugga kokaplantans blad. De har hållit plantan för helig och vanan att tugga dess blad är mycket spridd bland dem. Ungefär en miljon människor, det vill säga nära hälften av alla indianerna i Sydamerika tuggar kokablad. Det har de gjort i hundratals år.

Den officiella årliga produktionen av kokablad uppgår till 13 000 ton varav endast 400 ton används till utvinning av kokain i medicinska och forskningssyften. Resten som är mer än 12 500 ton går åt lagring för att tuggas, det vill säga missbrukas.

Studier har visat att tuggandet av kokabladen orsakar stora skador. Det minskar aptiten och lämnar oönskade spår i tuggarens kropp. Låt vara att ryktet är spritt att tuggande av kokablad delvis ersätter maten man skulle äta. Den som tuggar kokablad får förändrad omdömesförmåga och reducerad fysisk och psykisk kraft, vilket medför försämrad förmåga att utföra arbete.

Det är känt att kokabladen verkar stimulerande. Den som tuggar dem blir pigg och mindre känslig för hunger, törst, kyla och trötthet. Kokainet ger en känsla av att man är mycket starkare än man i själva verket är. Man tror att man har en enorm muskelkraft och ett oerhört skarpt sinne. Man övervärderar med andra ord både sin fysiska och psykiska förmåga. Vanligen är detta förenat med inbillningar, störningar i hörsel och seende samt hallucinationer. Missbrukaren blir således farlig och hyser fientliga värderingar gentemot samhället.

Missbruket förorsakar också störningar i matsmältningssystemet, kräkningar, förlorad aptit, magring och sömnsvårigheter.

Koka är bladen från kokabusken som tillhör familjen kokaväxter, Erythroxylaceae, i en undergrupp i familjen linväxter, Linaceae. Det finns två arter av koka, nämligen: Boliviansk koka, Grythoxylum coca, och Peruansk koka, Erythroxylaceae Truxillense.

Kokabusken odlas på bergssluttningarna på Anderna och i Amazondalen i Sydamerika; särskilt i Peru, Bolivia och Colombia. Den odlas också i Indien, Sri Lanka och Indonesien.

Befolkningen i Sydamerika har länge använt kokablad. Förr i tiden togs plantan för helig till den grad att kokablad begravdes tillsammans med döda.

Erövrarna av Sydamerika upptäckte att tuggandet av kokabladen gjorde att arbetarna i gruvor och på åkrar blev uthålliga och kände sig mindre trötta och hungriga. Därför uppmuntrade de odling av kokan. Det gick till och med så långt att arbetarna i statliga verk fick delar av sin lön i form av kokablad. Kokabladen blev således en erkänd valuta. Kokan blev känd i Europa år 1688. År 1860 framställdes kokain ur kokablad.

Koka odlas i Peru och Bolivia på en höjd mellan 500-2000 m ö h. Vanligtvis beskärs buskarna till en höjd av ca 2 m. Bladen plockas efter tredje året av buskarnas ålder och det gör man tre gånger om året. Första gången vid beskärningen av busken, andra gången i juni månad och tredje gången i november. Bladen torkas antingen industriellt eller genom direkt exponering för solen. Sedan fylls det i säckar. Busken kan fortsätta ge blad i nära 40 år.

Bladen på den bolivianska kokan kännetecknas av att de är ovala, bärs av ett kort skaft, är 2,5-7,5 cm långa och 1,5-4 cm breda. Färgen är grön till brun, kanterna runda och spetsen smal och skör. Mittnerven sticker ut på bladets undersida och det finns två böjda linjer parallellt med mittlinjen. Bladens lukt är markant och aromatisk. Smakar bittert och aromatiskt. Kaloiderna verkar bedövande på tunga och läppar. Bladen på den peruanska kokan är ljusgröna och mindre än de bolivianska: 1,6-5 cm långa, och mycket sköra. CANNABIS

  I gruppen för cannabispreparat finns tre olika preparat som alla kommer ifrån plantan Cannabis Sativa. Cannabisplantan växer vilt över i stort sett hela världen men odlas också på många platser. Främst i Afrika, Sydamerika och Asien.     Hasch: Framställs består av harts från växtens körtelhår som pressas ihop till en kakliknande form. Denna kaka smulas sedan sönder och blandas tillsammans med tobak i en handrullad cigarrett, en så kallad ”joint” eller röks i en haschpipa. Haschkakorna har olika färg beroende på sitt ursprung, men vanligtvis är de bruna eller brungröna. Svart Afghan finns också att tillgå.   Marijuana: Röks på samma sätt som hasch. Marijuana är oftast söndersmulat redan då det inhandlas och förekommer inte lika ofta i kakform som haschet.   Hascholja: Sirapsliknande vätska som blandas med vanliga tobak varpå den röks i en handrullad ”joint”. Det preparat av cannabisdrogerna som oftast har den högsta THC-halten.   THC: Det rusgivande ämnet i cannabispreparat. Man mäter styrkan i de olika preparaten beroende på vilken halt THC som finns i dem. Hasch och Marijuana har oftast inte speciellt hög THC-halt. De högsta brukar ligga runt 20 THC. Hascholja har en betydligt högre THC-halt än övriga preparat och man har uppmätt THC-halter på runt 60 THC. Forskare har i drivhus lyckats få fram Cannabis Sativa med betydligt högre THC-halt än vad som vanligtvis finns i plantan, dessa plantor är dock relativt ovanliga.   Tecken: Det vanligaste tecknet är den doft som kommer från cannabisröken. En sötaktig doft som kan liknas vid doften av bränt socker. En person som rökt cannabis får dessutom glansiga ögon, ungefär som vid en kraftig förkylning. Eftersom cannabispreparaten är ett så kallat nedåttjack så blir missbrukaren trött, slö och dåsig av preparatets verkan. Tankegångarna blir långsammare och en enorm fnittrighet infinner sig.   Skador: De vanligaste skadorna av cannabispreparat är att de försämrar närminnet, koncentrationsvårigheter och en nedsatt inlärningsförmåga. Eftersom drogen röks tillsammans med tobak ger det givetvis även skador som ökad risk för cancer, muntorrhet och en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Psykiska men uppstår också i samband med cannabismissbruk. Ångestattacker och depressioner är inte ovanligt för missbrukare av cannabis.   Hur länge sitter drogen i?: Cannabispreparat i blodet tar efter att man rökt en gång ungefär en månad innan det lämnar kroppen och är helt nedbrutet. Detta är dock en sanning som dock inte riktigt stämmer alla gånger. Eftersom cannabis är fettlösligt lagras det ofta i hjärnan som till största delen består av fett. Detta kan medföra att en person som rökt cannabis för flera månader sedan eller t o m år kan få ett rus en lång tid efter att han eller hon rökt. Detta beror på att drogen frigörs från fettet i hjärnan

Opiater

Opiater är samlingsnamnet på opium, morfin och heroin. De framställs av opiumvallmo (Papaver somniferum) och de är starkt beroendeframkallande. Vallmo odlas i sydöstra Europa, Turkiet, Afghanistan, Pakistan och ända borta i Thailand och Laos.

Opiumvallmo har odlats i tusentals år. I gamla Egypten användes det som läkemedel. I Europa började man röka det på 1500-talet.

Utöver rökning kan man svälja, dricka eller injicera opium. Inom medicinen används det som hostmedicin och smärtstillande medicin.

Det finns helt naturliga opiater, till exempel opium, morfin och kodein, halvsyntetiska opiater till exempel heroin, och helsyntetiska opiater, till exempel metadon, petidin och fentanyler.

Karakteristiska drag för alla opiater är:

·        De är smärtlindrande

·        De ger abstinensbesvär när tillförseln upphör

·        De kan ersätta varandra så att abstinensbesvären lindras

Morfin

När morfin injiceras upplevs ett intensivt välbefinnande. Detta rus varar i ca 15 till 30 minuter. Efter ca 5-7 timmar börjar morfinistens abstinens.
Opiater kan rökas eller tas intravenöst och risken för överdoser med dödlig utgång är stor.

Störst är risken att ta en överdos efter en tids uppehåll då toleransen gått ner. Missbrukaren kräver en regelbunden tillförsel av sin drog för att kunna bibehålla rätt balans och undvika dom fruktansvärda abstinens besvär som alltid kommer krypande efter några timmar.

Heroin

Heroin framställs på kemisk väg ur morfin, är mer fettlösligt och absorberas snabbare i kroppen. Heroin är starkare än morfin och heroinet har rykte om sig att ge ett starkare rus.

Verkningsmekanismerna är nästan identiska. Heroinet har dock kortare verkningstid och måste injiceras oftare.

Efter ungefär 3-4 timmar börjar abstinensen hos heroinisten, varför tillförsel krävs flera gånger per dygn. Eftersom toleransutvecklingen är mycket snabb så måste missbrukaren öka doseringen hela tiden, vilket resulterar i att dygnets doser kan kosta uppemot 1000-2000 kr för en fast missbrukare.

Överdoser är vanligare med heroin än hos andra droger.

Acoxicodon:

En komposit tillverkad genom kemisk bearbetning av kodein. Ökat intag av preparatet är vanebildande och beroendeframkallande precis som morfinet. Många föredrar att använda detta medel istället för andra narkotiska preparat och lugnande medel, på grund av att det är billigare än de flesta.